Animerade fördomar får sig en känga

I och med uppdraget att se alla filmer på IMDB topp 250-listan så har jag fått tillfälle att revidera min uppfattning om animerad film. Som barn gillade jag tecknad film, iofs vilket barn gillar inte tecknad film? Minns när jag var 6-7 år och fick stifta bekantskap med kabeltv. Varje lördag var det flera timmar med tecknade serier på Sky Channel och favoriten var givetvis Transformers. För en liten pojke som innan fick nöja sig med Humle och Dumle i God morgon Sverige! var detta rena himmelriket. Men som vuxen har jag aldrig riktigt fastnat för de tecknade filmerna från Disney,Pixar och Dreamworks. Visst, de är roliga och så men det helt enkelt fattats något för att jag skulle kunnat ge de min fulla uppskattning.

Hayao Miyazaki har med sina filmer Princess Mononoke(Mononoke-hime) och Sprited Away(Sen to Chihiro no kamikakushi)fått mig att ändra min uppfattning om animerad film, iaf om den japanska varianten. Skillnaden består i att jag fått upp ögonen för japansk animerad film eftersom den har ofta en dynamik och ett djup som de amerikanska filmerna inte når upp till. I Princess Mononoke får vi möta mångfacetterade karaktärer vars förhållande till gott och ont inte är helt givet till skillnad från de traditionella amerikanska filmerna där allting brukar vara ganska svart eller vitt. I Princess Mononoke och Sprited Away finner jag många likheter med tv-spelen Final Fantasy som också bjuder på välskriven handling, stämningsfull musik och ett vackert bildspråk.

Sprited Away har givit mig den bästa filmupplevelse jag fått av animerad film i vuxen ålder vilket torde vara ett gott betygen för en film. Med en fantastisk detaljrikedom, ett unikt berättande och med en visuellt nästintill förlamande film skapar Miyazaki helt enkelt ett animerat mästerverk.

Watashi wa Chihiro to môshimasu.